fredag 26 november 2010
Förra julen
Men nåt var fel, min hårdag var bortom denna värld. Trodde aldrig att du skulle falla för Simba-looken. Vi busade i snön. Du fick snö i håret. Och det där jävla staketet, alltid ett jävla bök med det. En grind kunde vara på sin plats. Något som etsade sig fast på min näthinna är när trenchcoat-killen - nån jag inte riktigt kände - kommer in med massa ved. Det blev ett konstigt fokus på honom. Vi klädde granen - och gud vad vi spanade in varandra. Allt glitter vi pyntade med kunde inte distrahera mig. Förra julen. Och jag vet fortfarande inte. Var det Valeria Golino jag hängde med. Ja, hon från Hot Shots 2. Och vilka var alla de andra?
Eftersom frågetecknen hopade sig var det tur att nån filmade hela julhelgen. Se nedan. Men lite pinsamt att det hamnade på film - alltså när jag sket på mig vid det där jävla staketet (1:55). Tror det var där jag missade min chans att få dig tillbaka. Jävla julmat!
lördag 20 november 2010
Daft Punk ligger steget före
fredag 1 oktober 2010
Facebook-feed som typografi
torsdag 23 september 2010
Joaquin Phoenix återvänder med en förklaring
Jay-Z har anlagt en vallgrav
onsdag 22 september 2010
Internet är rockstjärnans bödel
Det är väl ingen tvekan om att rollen han spelar anspelar på myten om rockstjärnan. Till det yttre har Joaquin Phoenix under inspelningen av I'm Still Here anammat en look som påminner om hur Jim Morrison såg ut i slutet av sin karriär. Han mumlar som att han vore självaste Eddie Vedder. Och han är i vissa stunder mer påverkad än Keith Moon någonsin var. Casey Afflect och Joaquin Phoenix har skapat en rockstar-persona med receptet: genuin destruktivitet som hårfint, på vågskålen, vägs upp av prestationsångest inför genial kreativitet, som i sin tur måste medieras på rätt sätt. Joaquin iklär sig rollen som ett språkrör för rockstjärnan och skriker: ”Jag är fortfarande här!”. Men är rockstjärna fortfarande här? Är Joaquin Phoenix's karaktär den sista rockstjärnan?
Kändislivet och det destruktiva levernet är något som Joaquin har erfarenhet från när hans yngre bror River Phoenix, 1993, dog av en överdos på trottoaren utanför - det då Johnny Depp-ägda – The Viper Room på Sunset Strip i Los Angeles. Med det i bagaget, och sitt egna liv i offentligheten, har han – och även Casey Afflect – säkerligen många tankar kring kändiskulten.
Man kan ana att I'm Still Here alluderar kulten kring rockstjärnan – den nuförtiden utrotade rockstjärnan. Lady Gaga är det senaste tillskottet bland stjärnor som kan titulera sig som superstjärna. Men hon är ingen rockstjärna. Det fattas några komponenter. För det första är hennes image för genomtänkt, precis som Pete Dohertys medvetenhet, vilket inte gör honom till en rockstjärna heller, han är en entertainer (när han väl framträder). För det andra besitter inte Lady Gaga tillräckligt mycket destruktivitet. Och för det tredje: en bidragande faktor till Lady Gagas snabba framgång är internet. Genom t.ex. Twitter når hon dagligen ut till många fans, som skapar starka band, men någon rockstjärna blir hon inte med den strategin. Och det är antagligen inget hon eftersträvar heller. Det finns helt enkelt ingen som kan titulera sig som rockstjärna längre. Men varför?
Mystiken som uppstod kring spekulationerna om autenticiteten i I’m Still Here är densamma som uppstod när man inte hade daglig insyn i en rockstjärnas liv och vardag. Bilderna som cirkulerade av t.ex. Kurt Cobain, och som man kom över i magasin, var ofta samma bilder. Bilden på Kurt med ett gevär i gommen var frekvent och skapade mystik kring honom både innan och framförallt efter hans självmord. I fall sociala medier hade funnits på 90-talet hade Kurt Cobains mystik som introvert och självmordsbenägen rockstjärna jämnats ut ifall videoklipp som detta spridits med dagens virala vindar. När exempelvis 50 Cent dagligen twittrar om/med sina buskompisar i G-Unit och skriver saker som: ”Good morning, thank god for the day, its a beautiful day”, avviker han ifrån myten som odödlig hiphop-superhjälte – myten som han skapade i sin karriärs vagga. Att han blivit skjuten i ansiktet reduceras till en rispa på kindbenet.
Om videon dödade radiostjärnan i slutet av 70-talet, som The Buggles sjöng 1979, kan man alltså se internet som rockstjärnans bödel. Internet är en självklarhet för att artister ska kunna nå ut och marknadsföra sig i dagens musikklimat – men några rockstjärnor skapas inte.
Tidningen Sid handlar om andra sidor
tisdag 21 september 2010
Twitter Tweak
Demonstration mot rasism
Valtunnelbanan
Den blåa linjen har förlängts till norrort:

Här kan du se hela tunnelbanenätet:
måndag 20 september 2010
Man kan inte bekämpa rasism genom att äta pizza
Vi har inte "vaknat upp i 1939", en fras som varit vanlig denna morgon. Även om det är samma värderingar så är det helt andra tider i Sverige 2010 än det var i Tyskland innan andra världskriget. Vi måste fokusera på nuet - men ta lärdom av vad som hände då.
Det finns många kontraproduktiva FB-grupper som t.ex. "Inga Invandrare", som försöker ta sig an problemet från helt fel håll. Att upplysa om att invandrare gör god pizza är inte att ta tag i främlingsfientlighet. Denna pragmatiska linje kommer vi inte komma långt på. Det är inte att ta det här på allvar. Främlingsfientlighet är inte en kall vind från Europa som sveper förbi Sverige och ger rysningar. Det är dags att erkänna rasismen som ett samhällsproblem - ett samhällsproblem som slagit rot. Om vi inte inser det kan vi inte göra skillnad.
Och det räcker inte att vi går med i någon FB-grupp mot SD två veckor innan valet, eller att sätta någon slogan på profilbilden dagen efter valet. Vi når bara ut till våra vänner, och de flesta har någorlunda sunda värderingar. Och i fall de inte har det, om vi hittat någon vän eller bekant som ”gillat” "Sverigedemokraterna till riksdagen - ja tack", ta inte bort honom eller henne - ta en diskussion istället, och bestäm sen om att ta avstånd. Det är precis den isoleringen som ger näring åt ovetskapen. Vi kan inte vägra sminka oss med Jimmy Åkesson - vi måste sätta oss bredvid honom och ta diskussionen; inte ta avstånd.
Tänk vad många av oss som inte röstade på SD, vilken stark förändringsfaktor vi kan bli om vi går ihop på ett strategiskt och kärleksfullt sätt. Vilken fin gemensam nämnare vi kan bygga upp något stort kring. Vi kan börja ikväll kl.18 på Sergels Torg. Ut och demonstrera din åsikt mot SD och rasism och visa omvärlden. Men det räcker tyvärr inte med det. Vi måste fortsätta, vi måste vara benhårda, strategiskt retoriska och konsekventa, för att få bukt på det här.
Och om man nu vill hylla mångfaldigheten med att äta pizza, glöm aldrig att man inte kan bekämpa rasism genom flottig snabbmat.
tisdag 7 september 2010
torsdag 29 juli 2010
Supergruppen
torsdag 10 juni 2010
onsdag 26 maj 2010
Ett bröllop rätt i tiden
Det handlar om en familj - inte som alla andra - som genom successionsordningen ärver ett yrke. De är av grundlagen bundna. En av Sveriges fyra grundlagar. Giftermålet måste godkännas av monark och regering. Och genom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, från 1593 (!) måste en medlem av kungahuset erkänna en evangelisk luthersk tro, annars utesluts man från successionsordningen. Tur att det ligger så förbannat rätt i tiden!!
Och - för att koppla till jämbördhetskritiken det här dök upp ifrån - varför benämns giftermålet som "Kungabröllop"? Daniel Westling (som bara kommer heta Daniel i fortsättningen) blir ju inte kung, och jag antar att Victoria inte kommer bli det heller, även om det vore coolt ur en queer-synpunkt.
måndag 24 maj 2010
Tidsresa på internet
När Bryan Adams var nio år
"Me and some guys from school
Had a band and we tried real hard
Jimmy quit and Joey got married
"Ain't no use in complainin'
When you got a job to do
Spent my evenin's down at the drive-in"
Bryan var tidig med att träffa tjejer också.
"Standin' on your Mama's porch
You told me that you'd wait forever
Oh and when you held my hand
I knew that it was now or never"
Man kan ju bara hoppas på att 69 syftar på året:
"Those were the best days of my life, oh yeah
Back in the summer of 69
It was the summer of 69, oh yeah, me and my baby in 69"
onsdag 19 maj 2010
Ryan Adams siktar mot stjärnorna
Skivan släpptes 18 maj 2010, men spelades in 2006. Medverkande som musiker på skivan är producenten Jamie Candiloro, som t.ex. har producerat några av Adams tidigare skivor, samt Dale Nixon. Tydligen så används det namnet som en pseudonym av olika artister. Dave Grohl krediterades namnet på Seattlebandet Melvins skiva King Buzzo från 1992.
Skivomslaget är formgivet av trummisen i heavy metal-bandet Voivod. Och tydligen finns det bara vinylspelare i rymden, för den finns bara att beställa i det formatet på http://store.pax.am/. Ja, det sägs ju att CD-skivan är död.
onsdag 12 maj 2010
tisdag 11 maj 2010
fredag 26 mars 2010
Hjärtskärande och vacker videokonst
Skraecken from Martin Sassner on Vimeo.
Här kan du se fler videor av Martin.
måndag 22 mars 2010
I Mittpunktens blickfång #14 (repris)
fredag 12 mars 2010
MGMT's senaste singel
fredag 26 februari 2010
Pants on the ground
Den 13:e januari sändes andra avsnittet för säsongen av American Idol i USA. Ett minnesvärt inslag var General Larry Platts framträdande, en 62-åring vars låt har blivit en viral hit. Här kan du se generalen sjunga låten "Pants on the Ground".
Den som känner igen melodin i "Pants on the Ground" har kanske lyssnat på Mobys album Play, eller på soundtracket till Gone in 60 Seconds. I låten "Flower", som du kan höra här, har Moby samplat den gamla sydstatslåten "Green Sally Up" från 1959.
Så frågan är varifrån "häng"-hataren Larry – med rötter i sydstaten Georgia – har hämtat influenser till låten. Men det spelar kanske ingen roll, för den här låten har ett eget liv nu. Här kan du se komikern Jimmy Fallon jamma loss med The Roots och Randy Jackson från American Idol, i en tolkning av låten i fråga. Och det dröjer väl inte innan ICA-Stig eller tanterna i ComHem-reklamen ger sig på den också.
fredag 29 januari 2010
torsdag 14 januari 2010
Testbilden

På SVTs hemsida kan man ladda ner en massa testbilder genom tiderna, som t.ex. "Indianen" - den första av SVTs testbilder samt "Testbildsflickan" med dockan Skrållan.
The Lipstick Effect - en läppstiftsdjungel
Nu svävar kanske båda teorierna - mer eller mindre - på lösa grunder, även om den förstnämnda verkar rimlig. I fall vi nu trivialt skulle koppla samman dessa läppstiftsteorier får vi en skojig rundgång. Man skulle kunna kalla det "The Lipstick Effect". Lite så där Butterfly Effect - att kausala band kan vara svåra att utröna. Men "The Lipstick Effect" är något helt annat.
Läppstiftkonsumtion sägs visa på det ekonomiska läget. I en ekonomisk kris köper man inte ett par dyra slingbacks - man köper en massa läppstift. Ett läppstift känns lyxigt och man kan sprida ut inköpen under flera tillfällen.
Det som sällan kritiskt talas om i samband med "The Lipstick Effect" är att det myntades av Leonard Lauder, styrelseordförande i The Estée Lauder Companies, ett av de största kosmetikaföretagen. Man kan ju bara spekulera i vad det innebär.
Oavsett om det handlar om faktiska köpemönster eller om det handlar om en smart kampanj som får "bandwagon-effekter" för såväl företag som konsumenter, så handlar det i dagens läge, likväl som på 1930-talet, om att kvinnor ska "put their face on". I svåra tider försöker man hitta fasta punkter som känns trygga - och frågan man naturligt ställer sig: hur ska en man piffa upp sig i tider av nedgång? Och vilken är den manliga motsvarigheten till "The Lipstick Effect"?
Du kan sätta läppstift på kosmetikabranschen men det kommer fortfarande vara kosmetikabranschen.
söndag 10 januari 2010
torsdag 7 januari 2010
måndag 4 januari 2010
Übermensch - ensam på toppen
Den moderna satanismen skapades av Anton Szandor LaVey, grundare av The Church of Satan. De nyreligiösa tankarna definierades 1969 i Den Satanistiska Bibeln, av dessa står idéer om individualismen i fokus. Av ett tankearv från Friedrich Nietzsche byggde LaVey upp en filosofi kring övermänniskan där Satan ses som en arketyp för omstörtaren. Satanismens tankar fick starkt fäste i black metal-scenen i början av 80-talet då band som Venom och Bathory utformade genren. Dessa användes i en betecknande krigsföring mot kristen moralism. Symboler som började användas var pentagrammet – en femuddig stjärna – samt Petruskorset – ett inverterat kors. Petruskorset är en kristen symbol för ödmjukhet då aposteln Petrus inte ansåg sig värdig att korsfästas på samma sätt som Jesus. Det upp och nedvända korset blir i satanismens klor något helt annat; en antites till kristendomen.
På 90-talet blev black metal-scenen omskriven i samband med ett antal anlagda kyrkbränder och våldsbrott. Sången användes som ett väsande instrument och visade på ett avståndstagande från traditionell sång. Det instrumentala smälte ihop till en malande ljudvägg. Det mest banbrytande bandet under denna tid var Mayhem. Genom flera kontroverser blev Mayhem uppmärksammade utanför den smala musikens mörka korridorer. Dessa händelser finns beskrivna i boken Lords of Chaos (Moynihan och Søderlind 1998).
Den första sångaren i Mayhem, Per Yngve Ohlin, kallades för Dead. Han beskrevs som en person sökande efter död och lidande. Vid ett tillfälle på en turné hittade han en död fågel som han bar med sig i en burk. Innan spelningarna andades han in stanken från den döda fågeln för att kunna sjunga med äkta död i luftrören. Dead begick självmord 1991 och levde därmed upp till sitt profetiska artistnamn. Bandets gitarrist Øystein Aarseth, även känd som Euronymous, hittade Dead som hade skurit upp sina handleder och skjutit sig i huvudet med ett hagelgevär. Euronymous tog i sin tur en bild på Dead och gjorde halsband från bitar av skallen. Bilden på Dead hamnade till slut som framsida på en bootleg-skiva.
En annan central person inom black metal-scenen under den här tiden var Varg Vikernes, känd i media som ”Greven”. Tillsammans med Euronymous drev han en skivaffär. Efter ett antal dispyter blev Euronymous 1993 mördad av Vikernes med tjugotre knivhugg, denne förklarade att han agerat i självförsvar. I skivaffären jobbade en tid även Bård Eithun, mera känd som Faust i bandet Emperor. 1993 befann sig Faust i Lillehammer. Efter sexuella närmanden av en man följdes dem åt in i skogen där mannen blev huggen till döds av Faust. Ett liknande scenario ägde rum 1997 då sångaren i Dissection, Jon Nödtveidt, mördade en homosexuell man i Göteborg. 2006 begick Nödtveidt självmord. Man fann honom skjuten i huvudet. De andra i Dissection menade att när man bestämmer över sitt eget liv så avgör man också själv när man ska avsluta det.
Mikael Sarelin på Åbo akademi har inom ämnet folkloristik forskat om black metal. Han menar att våldet inom rörelsen beror på en inbördes tävlan om status och respekt för visad manlighet. När black metal-anhängaren känner sitt individuella utrymme kränkas är våldet nära till hands. Egna normer upprättas i led med en kritik mot samhället. Sarelin menar att black metal som subkultur utgörs av maskulinitetsmodellen för mannen som en krigare. Modellen bygger på myten om mannen som stark och självständig. Genom våld och spridande av rädsla ska man uppnå idealsamhället. Mansidealet inom black metal är en subkulturell protest och reaktion mot det omgivande samhället i vilket traditionellt manliga värden alltmer suddas ut.
Den våldsbenägne black metal-anhängaren, i synnerhet en manlig sådan, ställer sig i anfallsvänlig motståndsställning till det omgivande samhällets lattepappor, betahanar och metrosexuella män med bärsele – de som har svårt att se ”att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen” (för att anknyta till det kulturdebattsinducerande tillbaka-till-stenåldern-blogginlägget som Jessica Zandén & Cecilia Gyllenhammar publicerade på webbsidan Newsmill den 31 augusti 2008).
Den inbördes tävlan om manlighet som Sarelin beskriver gränsar till det sökande gille som Chuck Palahniuk skildrar i sin debutbok Fight Club. Huvudpersonen i Fight Club och hans nietzscheanska alter ego grundar en slagsmålsklubb där moderna män sökande efter ett förlorat ideal träffas för att, ja – slåss! Våldet blir till en tigande yttring av frustrationen som uppstått ur deras situation som samtida män. Black metal-scenens våldsdyrkan, en reaktion mot samtidens manlighetsideal, delar som fenomen många gemensamma nämnare med den värld som målas upp i Fight Club.
När VBS.TV träffar musikern Gaahl i hans hemstad Espedal i Norge, säger en av reportrarna att han är rädd för att träffa honom. I en intervju där det symboliska våldet ständigt tassar på tröskeln förklarar Gaahl sin filosofi och bjuder på vin. Han menar att den enda sanna guden är guden inom en själv. Kraften i allt liv handlar om att växa. Gaahl, som egentligen heter Kristian Eivind Espedal, sjunger i det norska black metal-bandet Gorgoroth. Han har avtjänat totalt tjugoen månader bakom galler. Det senast avtjänade straffet föregicks av att han torterade en man och samlade dennes blod i en kopp. Det sägs att koppen användes av sanitära skäl – för att mattan inte skulle bli grisig. Gaahl påstod att han agerat i självförsvar.
Genom att Gaahl avbryter frågeställarna och styr intervjun gestaltar han sin filosofi på ett enkelt och genomtänkt sätt. Genom den arrogans och ovetskap som VBS’ reportrar visar ger det mer utrymme åt Gaahl själv. När han skålar och tackar för en trevlig stund kan man i hans blick ana att han inte njuter av sällskapet i sig, snarare av den dominans som han besitter då han genom passiv aggressivitet och subtil ironi leker med den enligt honom själv svaga, mänskliga egenskapen att rätta sig efter andra. Ytterligare ett inslag i intervjun som illustrerar detta är då Gaahl ska visa en speciell plats för teamet – en stuga som hans farföräldrar en gång i tiden byggt. Gaahl skrider behärskat upp på fjället iklädd enorma kängor och en rock som nästintill liknar en mantel. Reportrarna kämpar i hälarna på Gaahl likt ett lämmeltåg iklätt gympaskor och tunna vårjackor. Gaahls bergsvandring är intressant att relatera till en historisk kontext. I Tore Frängsmyrs bok Vetenskapsmannen som hjälte beskrivs det hur vetenskapsmannen blir till hjälte på 1800-talet som en symbol för den enskilda människans kamp mot det okända och farofyllda. Forskningsexpeditionernas uttalade syfte var förstås inte att bygga på den darwinistiska hjälterollen men polarforskningen och bergsklättringen blev symboliska handlingar där vetenskapsmannen med sitt rationella, ”manliga” tänkande betvingade den outforskade, opålitliga naturen. I förlängningen kan detta besegrande av naturen också ses som ett besegrande av en ”kvinnlighet”, yttre såväl som inre, då kvinnan traditionellt sett fått stå symbol för naturen, dess livsfarliga nycker såväl som dess innerlighet. Gaahls bergsvandring kan mycket väl ses som en fortsättning på denna kamp, fast förd under andra förutsättningar i en tid då jämställdheten utvecklats och den manliga hjälteroll han eftersträvar blivit obsolet.
I efterkommentarer säger en av reportrarna att han blev panikslagen på vägen upp till fjälltoppen. Hela reportaget sattes på spel genom en dum fucking naturvandring samt genom att Gaahl inte ville berätta vart han skulle ta dem och vad det handlade om. När de kommit ner igen frågar reportern om det är ensamt att vara den enda som är värdig att tituleras som elitperson, varpå Gaahl säger att teamet inte fokuserar på vad som sägs. Reportaget om Gaahl avslutas sedan med en tre minuter lång ödesmättad tystnad. Han stirrar i en evighet utan att blinka, och det är nästan som att han lämnar sin kropp för en stund.
Nog verkar det vara ensamt på toppen alltid.
Klicka här om du vill se reportaget om Gaahl på VBS.TV
söndag 3 januari 2010
Allt dom bygger upp ska vi meja ner
Men det är något speciellt med en gammal tänkares hus – något med att tanken och ordet får en högborg; symbolernas Mårbacka. Förkroppsligandet av Descartes tankar blir till en vrå i Drottning Kristinas dragiga slott där han dog. Inkarneringen av Nicolae Ceausescus galenskap blev till Casa Poporului, med den ironiska översättningen ”Folkets hus” – ett palats med tre tusen rum. Och alla Vagabond-romaner residerar då någonstans mellan Café String och Kingston? Eller Tranan om man är Per Hagman – och man har kommit hem som en treminuters-dänga med tonartshöjning.
I Stockholm hölls 1897 Allmänna konst- och industriutställningen helt i modernitetens tecken. Man byggde och byggde över stora delar av Djurgården – allt för att visa sig stark i industrialismens anda. Ansvarig arkitekt var Ferdinand Boberg. Han har även ritat t.ex. Rosenbad och Cedergrenska tornet i Stocksund.
En trevlig detalj som finns kvar från utställningen är den lilla konstgjorda ön i Djurgårdsbrunnsviken, längs med strandpromenaden. Under utställningen skapade man det medeltida Stockholm i skala 1:2, och den lilla ön fick fungera som Helgeansholmen, där Riksdagshuset ligger.
Så, ta en vinterpromenad på Djurgården snart, stanna till vid den lilla ön tänk på framstegstänkande och lockelsen av att förstöra något man byggt upp.










