Joaquin Phoenix återvänder med en förklaring

Joaquin Phoenix återvände igår till Late Show with David Letterman. När han senast besökte tv-showen rörde han rejält om i CBS-grytan. Några frågor besvarades kring vad jag skrev om här.

Jay-Z har anlagt en vallgrav

Jay-Z får i detta samtal, med Steve Forbes som moderator, tips av "oraklet" Warren Buffett om hur du som businessman gräver din egen vallgrav för att slippa konkurrens. Jay-Z säger i sin tur: "He's a brilliant thinker". Ja, vad kan man säga när man redan har ett slott med den största vallgraven någonsin.

Internet är rockstjärnans bödel

Joaquin Phoenix ska ikväll besöka Late Show with David Letterman – igen. I’m Still Here, titeln på hans senaste film får en intressant innebörd, eftersom startskottet för spekulationerna kring filmen var just när Letterman undrade om han egentligen var närvarande under intervjun. På Venedigs filmfestival uttalade sig filmens regissör Casey Afflect – bror till Ben Afflect och gift med Joaquins syster Summer – att I’m Still Here är en mockumentär. Samtalsämnet hos Letterman kommer förmodligen vara Joaquins senaste besök, och det ska bli intressant att se hur han lever upp till det, som såg ut såhär:

Det är väl ingen tvekan om att rollen han spelar anspelar på myten om rockstjärnan. Till det yttre har Joaquin Phoenix under inspelningen av I'm Still Here anammat en look som påminner om hur Jim Morrison såg ut i slutet av sin karriär. Han mumlar som att han vore självaste Eddie Vedder. Och han är i vissa stunder mer påverkad än Keith Moon någonsin var. Casey Afflect och Joaquin Phoenix har skapat en rockstar-persona med receptet: genuin destruktivitet som hårfint, på vågskålen, vägs upp av prestationsångest inför genial kreativitet, som i sin tur måste medieras på rätt sätt. Joaquin iklär sig rollen som ett språkrör för rockstjärnan och skriker: ”Jag är fortfarande här!”. Men är rockstjärna fortfarande här? Är Joaquin Phoenix's karaktär den sista rockstjärnan?

Kändislivet och det destruktiva levernet är något som Joaquin har erfarenhet från när hans yngre bror River Phoenix, 1993, dog av en överdos på trottoaren utanför - det då Johnny Depp-ägda – The Viper Room på Sunset Strip i Los Angeles. Med det i bagaget, och sitt egna liv i offentligheten, har han – och även Casey Afflect – säkerligen många tankar kring kändiskulten.

Man kan ana att I'm Still Here alluderar kulten kring rockstjärnan – den nuförtiden utrotade rockstjärnan. Lady Gaga är det senaste tillskottet bland stjärnor som kan titulera sig som superstjärna. Men hon är ingen rockstjärna. Det fattas några komponenter. För det första är hennes image för genomtänkt, precis som Pete Dohertys medvetenhet, vilket inte gör honom till en rockstjärna heller, han är en entertainer (när han väl framträder). För det andra besitter inte Lady Gaga tillräckligt mycket destruktivitet. Och för det tredje: en bidragande faktor till Lady Gagas snabba framgång är internet. Genom t.ex. Twitter når hon dagligen ut till många fans, som skapar starka band, men någon rockstjärna blir hon inte med den strategin. Och det är antagligen inget hon eftersträvar heller. Det finns helt enkelt ingen som kan titulera sig som rockstjärna längre. Men varför?

Mystiken som uppstod kring spekulationerna om autenticiteten i I’m Still Here är densamma som uppstod när man inte hade daglig insyn i en rockstjärnas liv och vardag. Bilderna som cirkulerade av t.ex. Kurt Cobain, och som man kom över i magasin, var ofta samma bilder. Bilden på Kurt med ett gevär i gommen var frekvent och skapade mystik kring honom både innan och framförallt efter hans självmord. I fall sociala medier hade funnits på 90-talet hade Kurt Cobains mystik som introvert och självmordsbenägen rockstjärna jämnats ut ifall videoklipp som detta spridits med dagens virala vindar. När exempelvis 50 Cent dagligen twittrar om/med sina buskompisar i G-Unit och skriver saker som: ”Good morning, thank god for the day, its a beautiful day”, avviker han ifrån myten som odödlig hiphop-superhjälte – myten som han skapade i sin karriärs vagga. Att han blivit skjuten i ansiktet reduceras till en rispa på kindbenet.

Om videon dödade radiostjärnan i slutet av 70-talet, som The Buggles sjöng 1979, kan man alltså se internet som rockstjärnans bödel. Internet är en självklarhet för att artister ska kunna nå ut och marknadsföra sig i dagens musikklimat – men några rockstjärnor skapas inte.

Tidningen Sid handlar om andra sidor

Tidningen Sid är pressbyråns egen gratistidning. Idag har tredje numret kommit. Om du inte orkar gå och hämta en tidning kan du läsa den som PDF här. Eftersom tidningen utkommer väldigt sällan är det tur att den har en blogg - Sidbloggen.

Twitter Tweak II

Twitter fortsätter att balla ur, och skapar i sin tur nya digitala konstverk.

Twitter Tweak

Idag ballade Twitter ur totalt. Ett javascript aktiverades när besökaren drog muspekaren över en statusrad. Stora bokstäver dök upp på skärmen istället för det vanliga flödet av tweets. Det blev enligt mig grafisk olyckskonst - konst som aldrig skulle finnas annars.

Demonstration mot rasism

Såg här såg det ut på Sergels torg när flera tusen demonstrerade mot rasism den 20:e september 2010.

Valtunnelbanan

Statistik behöver inte alltid vara tråkigt. Men oftast. Det beror på hur man framställer den. Svenska Dagbladet har framställt valstatistiken i Stockholm på ett visuellt och påhittig sätt. Kylskåpsmagneten "Snusktunnelbanan" - som säljs på Designtorget - får en värdig konkurrent.

Den blåa linjen har förlängts till norrort:


















Här kan du se hela tunnelbanenätet:

Man kan inte bekämpa rasism genom att äta pizza

Vi har inte "vaknat upp i 1939", en fras som varit vanlig denna morgon. Även om det är samma värderingar så är det helt andra tider i Sverige 2010 än det var i Tyskland innan andra världskriget. Vi måste fokusera på nuet - men ta lärdom av vad som hände då.

Det finns många kontraproduktiva FB-grupper som t.ex. "Inga Invandrare", som försöker ta sig an problemet från helt fel håll. Att upplysa om att invandrare gör god pizza är inte att ta tag i främlingsfientlighet. Denna pragmatiska linje kommer vi inte komma långt på. Det är inte att ta det här på allvar. Främlingsfientlighet är inte en kall vind från Europa som sveper förbi Sverige och ger rysningar. Det är dags att erkänna rasismen som ett samhällsproblem - ett samhällsproblem som slagit rot. Om vi inte inser det kan vi inte göra skillnad.

Och det räcker inte att vi går med i någon FB-grupp mot SD två veckor innan valet, eller att sätta någon slogan på profilbilden dagen efter valet. Vi når bara ut till våra vänner, och de flesta har någorlunda sunda värderingar. Och i fall de inte har det, om vi hittat någon vän eller bekant som ”gillat” "Sverigedemokraterna till riksdagen - ja tack", ta inte bort honom eller henne - ta en diskussion istället, och bestäm sen om att ta avstånd. Det är precis den isoleringen som ger näring åt ovetskapen. Vi kan inte vägra sminka oss med Jimmy Åkesson - vi måste sätta oss bredvid honom och ta diskussionen; inte ta avstånd.

Tänk vad många av oss som inte röstade på SD, vilken stark förändringsfaktor vi kan bli om vi går ihop på ett strategiskt och kärleksfullt sätt. Vilken fin gemensam nämnare vi kan bygga upp något stort kring. Vi kan börja ikväll kl.18 på Sergels Torg. Ut och demonstrera din åsikt mot SD och rasism och visa omvärlden. Men det räcker tyvärr inte med det. Vi måste fortsätta, vi måste vara benhårda, strategiskt retoriska och konsekventa, för att få bukt på det här.

Och om man nu vill hylla mångfaldigheten med att äta pizza, glöm aldrig att man inte kan bekämpa rasism genom flottig snabbmat.

Closing Time - när alla gått hem