Internet är rockstjärnans bödel

Joaquin Phoenix ska ikväll besöka Late Show with David Letterman – igen. I’m Still Here, titeln på hans senaste film får en intressant innebörd, eftersom startskottet för spekulationerna kring filmen var just när Letterman undrade om han egentligen var närvarande under intervjun. På Venedigs filmfestival uttalade sig filmens regissör Casey Afflect – bror till Ben Afflect och gift med Joaquins syster Summer – att I’m Still Here är en mockumentär. Samtalsämnet hos Letterman kommer förmodligen vara Joaquins senaste besök, och det ska bli intressant att se hur han lever upp till det, som såg ut såhär:

Det är väl ingen tvekan om att rollen han spelar anspelar på myten om rockstjärnan. Till det yttre har Joaquin Phoenix under inspelningen av I'm Still Here anammat en look som påminner om hur Jim Morrison såg ut i slutet av sin karriär. Han mumlar som att han vore självaste Eddie Vedder. Och han är i vissa stunder mer påverkad än Keith Moon någonsin var. Casey Afflect och Joaquin Phoenix har skapat en rockstar-persona med receptet: genuin destruktivitet som hårfint, på vågskålen, vägs upp av prestationsångest inför genial kreativitet, som i sin tur måste medieras på rätt sätt. Joaquin iklär sig rollen som ett språkrör för rockstjärnan och skriker: ”Jag är fortfarande här!”. Men är rockstjärna fortfarande här? Är Joaquin Phoenix's karaktär den sista rockstjärnan?

Kändislivet och det destruktiva levernet är något som Joaquin har erfarenhet från när hans yngre bror River Phoenix, 1993, dog av en överdos på trottoaren utanför - det då Johnny Depp-ägda – The Viper Room på Sunset Strip i Los Angeles. Med det i bagaget, och sitt egna liv i offentligheten, har han – och även Casey Afflect – säkerligen många tankar kring kändiskulten.

Man kan ana att I'm Still Here alluderar kulten kring rockstjärnan – den nuförtiden utrotade rockstjärnan. Lady Gaga är det senaste tillskottet bland stjärnor som kan titulera sig som superstjärna. Men hon är ingen rockstjärna. Det fattas några komponenter. För det första är hennes image för genomtänkt, precis som Pete Dohertys medvetenhet, vilket inte gör honom till en rockstjärna heller, han är en entertainer (när han väl framträder). För det andra besitter inte Lady Gaga tillräckligt mycket destruktivitet. Och för det tredje: en bidragande faktor till Lady Gagas snabba framgång är internet. Genom t.ex. Twitter når hon dagligen ut till många fans, som skapar starka band, men någon rockstjärna blir hon inte med den strategin. Och det är antagligen inget hon eftersträvar heller. Det finns helt enkelt ingen som kan titulera sig som rockstjärna längre. Men varför?

Mystiken som uppstod kring spekulationerna om autenticiteten i I’m Still Here är densamma som uppstod när man inte hade daglig insyn i en rockstjärnas liv och vardag. Bilderna som cirkulerade av t.ex. Kurt Cobain, och som man kom över i magasin, var ofta samma bilder. Bilden på Kurt med ett gevär i gommen var frekvent och skapade mystik kring honom både innan och framförallt efter hans självmord. I fall sociala medier hade funnits på 90-talet hade Kurt Cobains mystik som introvert och självmordsbenägen rockstjärna jämnats ut ifall videoklipp som detta spridits med dagens virala vindar. När exempelvis 50 Cent dagligen twittrar om/med sina buskompisar i G-Unit och skriver saker som: ”Good morning, thank god for the day, its a beautiful day”, avviker han ifrån myten som odödlig hiphop-superhjälte – myten som han skapade i sin karriärs vagga. Att han blivit skjuten i ansiktet reduceras till en rispa på kindbenet.

Om videon dödade radiostjärnan i slutet av 70-talet, som The Buggles sjöng 1979, kan man alltså se internet som rockstjärnans bödel. Internet är en självklarhet för att artister ska kunna nå ut och marknadsföra sig i dagens musikklimat – men några rockstjärnor skapas inte.