Surrealism
Bild gjord i Illustrator av Patrik Marcus
fredag 29 januari 2010
torsdag 14 januari 2010
Testbilden
Det här med att ställa in ljus, färg och kontrast efter testbilden har jag aldrig riktig fått grepp om. För mig är testbilden bara en snygg, grafisk bild som man vid enstaka tillfällen lyckas se. En klassiker är att vakna upp till det där ilande tjutet och vimmelkantig lyckas ta sig till sängen.
Många brukar förundras över den pendlande pinnen i vänstra hörnet. På SVTs företagsfakta står det att en digital bild kan frysa, och att man inte märker att något är fel om man inte har ett rörligt element.
På SVTs hemsida kan man ladda ner en massa testbilder genom tiderna, som t.ex. "Indianen" - den första av SVTs testbilder samt "Testbildsflickan" med dockan Skrållan.
The Lipstick Effect - en läppstiftsdjungel
På OMGFacts på Twitter läste jag att det mesta av läppstiftet man applicerar på läpparna hamnar i magen. Jag kom direkt att tänka på Jonas Indes karaktär i Torsk på Tallinn som skrattar gott åt att fettet i slamsugaren hamnar i Norrköping och blir till kosmetika. Tydligen har vissa tillverkare tänkt på den här aspekten och t.ex. tillverkat lip gloss som är vitaminberikad.
Nu svävar kanske båda teorierna - mer eller mindre - på lösa grunder, även om den förstnämnda verkar rimlig. I fall vi nu trivialt skulle koppla samman dessa läppstiftsteorier får vi en skojig rundgång. Man skulle kunna kalla det "The Lipstick Effect". Lite så där Butterfly Effect - att kausala band kan vara svåra att utröna. Men "The Lipstick Effect" är något helt annat.
Läppstiftkonsumtion sägs visa på det ekonomiska läget. I en ekonomisk kris köper man inte ett par dyra slingbacks - man köper en massa läppstift. Ett läppstift känns lyxigt och man kan sprida ut inköpen under flera tillfällen.
På chic.se, i ett inlägg från 17 oktober 2009, kan man läsa att "Röda läppar är en riktig klassiker som har varit populär i åratal och det här året är inget undantag. Det krävs inte mycket mer än lite rött läppstift för att förvandla en tråkig vardag och göra den glamourös à la Hollywood". I en artikel i The New York Times från 1 maj 2008, berättar psykologen Lane Benson varför kvinnor vill ha färgade läppar mer än andra välbehag de kan ha råd med: läppstift kan appliceras flera gången om dagen; läppstift är primalt - man pussas med läpparna. Hon berättar även att kvinnor använder läppstift i tider av stress för att visa upp en livfull fasad. För vem? Och fungerar inte tanken med smink i så fall på samma sätt oberoende goda eller dåliga tider?
Det som sällan kritiskt talas om i samband med "The Lipstick Effect" är att det myntades av Leonard Lauder, styrelseordförande i The Estée Lauder Companies, ett av de största kosmetikaföretagen. Man kan ju bara spekulera i vad det innebär.
Oavsett om det handlar om faktiska köpemönster eller om det handlar om en smart kampanj som får "bandwagon-effekter" för såväl företag som konsumenter, så handlar det i dagens läge, likväl som på 1930-talet, om att kvinnor ska "put their face on". I svåra tider försöker man hitta fasta punkter som känns trygga - och frågan man naturligt ställer sig: hur ska en man piffa upp sig i tider av nedgång? Och vilken är den manliga motsvarigheten till "The Lipstick Effect"?
Du kan sätta läppstift på kosmetikabranschen men det kommer fortfarande vara kosmetikabranschen.
Nu svävar kanske båda teorierna - mer eller mindre - på lösa grunder, även om den förstnämnda verkar rimlig. I fall vi nu trivialt skulle koppla samman dessa läppstiftsteorier får vi en skojig rundgång. Man skulle kunna kalla det "The Lipstick Effect". Lite så där Butterfly Effect - att kausala band kan vara svåra att utröna. Men "The Lipstick Effect" är något helt annat.
Läppstiftkonsumtion sägs visa på det ekonomiska läget. I en ekonomisk kris köper man inte ett par dyra slingbacks - man köper en massa läppstift. Ett läppstift känns lyxigt och man kan sprida ut inköpen under flera tillfällen.
Tiden efter 9/11-attackerna fördubblades läppstiftsförsäljningen. Detsamma gällde under åren av den stora depressionen på 1930-talet i USA, och även under andra världskriget då kvinnor patriotiskt skulle "put their face on".
Det som sällan kritiskt talas om i samband med "The Lipstick Effect" är att det myntades av Leonard Lauder, styrelseordförande i The Estée Lauder Companies, ett av de största kosmetikaföretagen. Man kan ju bara spekulera i vad det innebär.
Oavsett om det handlar om faktiska köpemönster eller om det handlar om en smart kampanj som får "bandwagon-effekter" för såväl företag som konsumenter, så handlar det i dagens läge, likväl som på 1930-talet, om att kvinnor ska "put their face on". I svåra tider försöker man hitta fasta punkter som känns trygga - och frågan man naturligt ställer sig: hur ska en man piffa upp sig i tider av nedgång? Och vilken är den manliga motsvarigheten till "The Lipstick Effect"?
Du kan sätta läppstift på kosmetikabranschen men det kommer fortfarande vara kosmetikabranschen.
söndag 10 januari 2010
torsdag 7 januari 2010
måndag 4 januari 2010
Übermensch - ensam på toppen
"Du får aldrig sänka ditt svärd för då förlorar du", säger svartmetallaren Gaahl i ett reportage på webb-TV-kanalen VBS.TV, inspelat 2007. Han sammanfattar andemeningen i black metal-scenen och satanismen – eller i alla fall vad dem på ytan utger sig för att handla om.
Den moderna satanismen skapades av Anton Szandor LaVey, grundare av The Church of Satan. De nyreligiösa tankarna definierades 1969 i Den Satanistiska Bibeln, av dessa står idéer om individualismen i fokus. Av ett tankearv från Friedrich Nietzsche byggde LaVey upp en filosofi kring övermänniskan där Satan ses som en arketyp för omstörtaren. Satanismens tankar fick starkt fäste i black metal-scenen i början av 80-talet då band som Venom och Bathory utformade genren. Dessa användes i en betecknande krigsföring mot kristen moralism. Symboler som började användas var pentagrammet – en femuddig stjärna – samt Petruskorset – ett inverterat kors. Petruskorset är en kristen symbol för ödmjukhet då aposteln Petrus inte ansåg sig värdig att korsfästas på samma sätt som Jesus. Det upp och nedvända korset blir i satanismens klor något helt annat; en antites till kristendomen.
På 90-talet blev black metal-scenen omskriven i samband med ett antal anlagda kyrkbränder och våldsbrott. Sången användes som ett väsande instrument och visade på ett avståndstagande från traditionell sång. Det instrumentala smälte ihop till en malande ljudvägg. Det mest banbrytande bandet under denna tid var Mayhem. Genom flera kontroverser blev Mayhem uppmärksammade utanför den smala musikens mörka korridorer. Dessa händelser finns beskrivna i boken Lords of Chaos (Moynihan och Søderlind 1998).
Den första sångaren i Mayhem, Per Yngve Ohlin, kallades för Dead. Han beskrevs som en person sökande efter död och lidande. Vid ett tillfälle på en turné hittade han en död fågel som han bar med sig i en burk. Innan spelningarna andades han in stanken från den döda fågeln för att kunna sjunga med äkta död i luftrören. Dead begick självmord 1991 och levde därmed upp till sitt profetiska artistnamn. Bandets gitarrist Øystein Aarseth, även känd som Euronymous, hittade Dead som hade skurit upp sina handleder och skjutit sig i huvudet med ett hagelgevär. Euronymous tog i sin tur en bild på Dead och gjorde halsband från bitar av skallen. Bilden på Dead hamnade till slut som framsida på en bootleg-skiva.
En annan central person inom black metal-scenen under den här tiden var Varg Vikernes, känd i media som ”Greven”. Tillsammans med Euronymous drev han en skivaffär. Efter ett antal dispyter blev Euronymous 1993 mördad av Vikernes med tjugotre knivhugg, denne förklarade att han agerat i självförsvar. I skivaffären jobbade en tid även Bård Eithun, mera känd som Faust i bandet Emperor. 1993 befann sig Faust i Lillehammer. Efter sexuella närmanden av en man följdes dem åt in i skogen där mannen blev huggen till döds av Faust. Ett liknande scenario ägde rum 1997 då sångaren i Dissection, Jon Nödtveidt, mördade en homosexuell man i Göteborg. 2006 begick Nödtveidt självmord. Man fann honom skjuten i huvudet. De andra i Dissection menade att när man bestämmer över sitt eget liv så avgör man också själv när man ska avsluta det.
Mikael Sarelin på Åbo akademi har inom ämnet folkloristik forskat om black metal. Han menar att våldet inom rörelsen beror på en inbördes tävlan om status och respekt för visad manlighet. När black metal-anhängaren känner sitt individuella utrymme kränkas är våldet nära till hands. Egna normer upprättas i led med en kritik mot samhället. Sarelin menar att black metal som subkultur utgörs av maskulinitetsmodellen för mannen som en krigare. Modellen bygger på myten om mannen som stark och självständig. Genom våld och spridande av rädsla ska man uppnå idealsamhället. Mansidealet inom black metal är en subkulturell protest och reaktion mot det omgivande samhället i vilket traditionellt manliga värden alltmer suddas ut.
Illustration med blyerts och krita av Patrik Marcus
Den våldsbenägne black metal-anhängaren, i synnerhet en manlig sådan, ställer sig i anfallsvänlig motståndsställning till det omgivande samhällets lattepappor, betahanar och metrosexuella män med bärsele – de som har svårt att se ”att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen” (för att anknyta till det kulturdebattsinducerande tillbaka-till-stenåldern-blogginlägget som Jessica Zandén & Cecilia Gyllenhammar publicerade på webbsidan Newsmill den 31 augusti 2008).
Den inbördes tävlan om manlighet som Sarelin beskriver gränsar till det sökande gille som Chuck Palahniuk skildrar i sin debutbok Fight Club. Huvudpersonen i Fight Club och hans nietzscheanska alter ego grundar en slagsmålsklubb där moderna män sökande efter ett förlorat ideal träffas för att, ja – slåss! Våldet blir till en tigande yttring av frustrationen som uppstått ur deras situation som samtida män. Black metal-scenens våldsdyrkan, en reaktion mot samtidens manlighetsideal, delar som fenomen många gemensamma nämnare med den värld som målas upp i Fight Club.
När VBS.TV träffar musikern Gaahl i hans hemstad Espedal i Norge, säger en av reportrarna att han är rädd för att träffa honom. I en intervju där det symboliska våldet ständigt tassar på tröskeln förklarar Gaahl sin filosofi och bjuder på vin. Han menar att den enda sanna guden är guden inom en själv. Kraften i allt liv handlar om att växa. Gaahl, som egentligen heter Kristian Eivind Espedal, sjunger i det norska black metal-bandet Gorgoroth. Han har avtjänat totalt tjugoen månader bakom galler. Det senast avtjänade straffet föregicks av att han torterade en man och samlade dennes blod i en kopp. Det sägs att koppen användes av sanitära skäl – för att mattan inte skulle bli grisig. Gaahl påstod att han agerat i självförsvar.
Genom att Gaahl avbryter frågeställarna och styr intervjun gestaltar han sin filosofi på ett enkelt och genomtänkt sätt. Genom den arrogans och ovetskap som VBS’ reportrar visar ger det mer utrymme åt Gaahl själv. När han skålar och tackar för en trevlig stund kan man i hans blick ana att han inte njuter av sällskapet i sig, snarare av den dominans som han besitter då han genom passiv aggressivitet och subtil ironi leker med den enligt honom själv svaga, mänskliga egenskapen att rätta sig efter andra. Ytterligare ett inslag i intervjun som illustrerar detta är då Gaahl ska visa en speciell plats för teamet – en stuga som hans farföräldrar en gång i tiden byggt. Gaahl skrider behärskat upp på fjället iklädd enorma kängor och en rock som nästintill liknar en mantel. Reportrarna kämpar i hälarna på Gaahl likt ett lämmeltåg iklätt gympaskor och tunna vårjackor. Gaahls bergsvandring är intressant att relatera till en historisk kontext. I Tore Frängsmyrs bok Vetenskapsmannen som hjälte beskrivs det hur vetenskapsmannen blir till hjälte på 1800-talet som en symbol för den enskilda människans kamp mot det okända och farofyllda. Forskningsexpeditionernas uttalade syfte var förstås inte att bygga på den darwinistiska hjälterollen men polarforskningen och bergsklättringen blev symboliska handlingar där vetenskapsmannen med sitt rationella, ”manliga” tänkande betvingade den outforskade, opålitliga naturen. I förlängningen kan detta besegrande av naturen också ses som ett besegrande av en ”kvinnlighet”, yttre såväl som inre, då kvinnan traditionellt sett fått stå symbol för naturen, dess livsfarliga nycker såväl som dess innerlighet. Gaahls bergsvandring kan mycket väl ses som en fortsättning på denna kamp, fast förd under andra förutsättningar i en tid då jämställdheten utvecklats och den manliga hjälteroll han eftersträvar blivit obsolet.
I efterkommentarer säger en av reportrarna att han blev panikslagen på vägen upp till fjälltoppen. Hela reportaget sattes på spel genom en dum fucking naturvandring samt genom att Gaahl inte ville berätta vart han skulle ta dem och vad det handlade om. När de kommit ner igen frågar reportern om det är ensamt att vara den enda som är värdig att tituleras som elitperson, varpå Gaahl säger att teamet inte fokuserar på vad som sägs. Reportaget om Gaahl avslutas sedan med en tre minuter lång ödesmättad tystnad. Han stirrar i en evighet utan att blinka, och det är nästan som att han lämnar sin kropp för en stund.
Nog verkar det vara ensamt på toppen alltid.
Klicka här om du vill se reportaget om Gaahl på VBS.TV
Den moderna satanismen skapades av Anton Szandor LaVey, grundare av The Church of Satan. De nyreligiösa tankarna definierades 1969 i Den Satanistiska Bibeln, av dessa står idéer om individualismen i fokus. Av ett tankearv från Friedrich Nietzsche byggde LaVey upp en filosofi kring övermänniskan där Satan ses som en arketyp för omstörtaren. Satanismens tankar fick starkt fäste i black metal-scenen i början av 80-talet då band som Venom och Bathory utformade genren. Dessa användes i en betecknande krigsföring mot kristen moralism. Symboler som började användas var pentagrammet – en femuddig stjärna – samt Petruskorset – ett inverterat kors. Petruskorset är en kristen symbol för ödmjukhet då aposteln Petrus inte ansåg sig värdig att korsfästas på samma sätt som Jesus. Det upp och nedvända korset blir i satanismens klor något helt annat; en antites till kristendomen.
På 90-talet blev black metal-scenen omskriven i samband med ett antal anlagda kyrkbränder och våldsbrott. Sången användes som ett väsande instrument och visade på ett avståndstagande från traditionell sång. Det instrumentala smälte ihop till en malande ljudvägg. Det mest banbrytande bandet under denna tid var Mayhem. Genom flera kontroverser blev Mayhem uppmärksammade utanför den smala musikens mörka korridorer. Dessa händelser finns beskrivna i boken Lords of Chaos (Moynihan och Søderlind 1998).
Den första sångaren i Mayhem, Per Yngve Ohlin, kallades för Dead. Han beskrevs som en person sökande efter död och lidande. Vid ett tillfälle på en turné hittade han en död fågel som han bar med sig i en burk. Innan spelningarna andades han in stanken från den döda fågeln för att kunna sjunga med äkta död i luftrören. Dead begick självmord 1991 och levde därmed upp till sitt profetiska artistnamn. Bandets gitarrist Øystein Aarseth, även känd som Euronymous, hittade Dead som hade skurit upp sina handleder och skjutit sig i huvudet med ett hagelgevär. Euronymous tog i sin tur en bild på Dead och gjorde halsband från bitar av skallen. Bilden på Dead hamnade till slut som framsida på en bootleg-skiva.
En annan central person inom black metal-scenen under den här tiden var Varg Vikernes, känd i media som ”Greven”. Tillsammans med Euronymous drev han en skivaffär. Efter ett antal dispyter blev Euronymous 1993 mördad av Vikernes med tjugotre knivhugg, denne förklarade att han agerat i självförsvar. I skivaffären jobbade en tid även Bård Eithun, mera känd som Faust i bandet Emperor. 1993 befann sig Faust i Lillehammer. Efter sexuella närmanden av en man följdes dem åt in i skogen där mannen blev huggen till döds av Faust. Ett liknande scenario ägde rum 1997 då sångaren i Dissection, Jon Nödtveidt, mördade en homosexuell man i Göteborg. 2006 begick Nödtveidt självmord. Man fann honom skjuten i huvudet. De andra i Dissection menade att när man bestämmer över sitt eget liv så avgör man också själv när man ska avsluta det.
Mikael Sarelin på Åbo akademi har inom ämnet folkloristik forskat om black metal. Han menar att våldet inom rörelsen beror på en inbördes tävlan om status och respekt för visad manlighet. När black metal-anhängaren känner sitt individuella utrymme kränkas är våldet nära till hands. Egna normer upprättas i led med en kritik mot samhället. Sarelin menar att black metal som subkultur utgörs av maskulinitetsmodellen för mannen som en krigare. Modellen bygger på myten om mannen som stark och självständig. Genom våld och spridande av rädsla ska man uppnå idealsamhället. Mansidealet inom black metal är en subkulturell protest och reaktion mot det omgivande samhället i vilket traditionellt manliga värden alltmer suddas ut.
Illustration med blyerts och krita av Patrik MarcusDen våldsbenägne black metal-anhängaren, i synnerhet en manlig sådan, ställer sig i anfallsvänlig motståndsställning till det omgivande samhällets lattepappor, betahanar och metrosexuella män med bärsele – de som har svårt att se ”att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen” (för att anknyta till det kulturdebattsinducerande tillbaka-till-stenåldern-blogginlägget som Jessica Zandén & Cecilia Gyllenhammar publicerade på webbsidan Newsmill den 31 augusti 2008).
Den inbördes tävlan om manlighet som Sarelin beskriver gränsar till det sökande gille som Chuck Palahniuk skildrar i sin debutbok Fight Club. Huvudpersonen i Fight Club och hans nietzscheanska alter ego grundar en slagsmålsklubb där moderna män sökande efter ett förlorat ideal träffas för att, ja – slåss! Våldet blir till en tigande yttring av frustrationen som uppstått ur deras situation som samtida män. Black metal-scenens våldsdyrkan, en reaktion mot samtidens manlighetsideal, delar som fenomen många gemensamma nämnare med den värld som målas upp i Fight Club.
När VBS.TV träffar musikern Gaahl i hans hemstad Espedal i Norge, säger en av reportrarna att han är rädd för att träffa honom. I en intervju där det symboliska våldet ständigt tassar på tröskeln förklarar Gaahl sin filosofi och bjuder på vin. Han menar att den enda sanna guden är guden inom en själv. Kraften i allt liv handlar om att växa. Gaahl, som egentligen heter Kristian Eivind Espedal, sjunger i det norska black metal-bandet Gorgoroth. Han har avtjänat totalt tjugoen månader bakom galler. Det senast avtjänade straffet föregicks av att han torterade en man och samlade dennes blod i en kopp. Det sägs att koppen användes av sanitära skäl – för att mattan inte skulle bli grisig. Gaahl påstod att han agerat i självförsvar.
Genom att Gaahl avbryter frågeställarna och styr intervjun gestaltar han sin filosofi på ett enkelt och genomtänkt sätt. Genom den arrogans och ovetskap som VBS’ reportrar visar ger det mer utrymme åt Gaahl själv. När han skålar och tackar för en trevlig stund kan man i hans blick ana att han inte njuter av sällskapet i sig, snarare av den dominans som han besitter då han genom passiv aggressivitet och subtil ironi leker med den enligt honom själv svaga, mänskliga egenskapen att rätta sig efter andra. Ytterligare ett inslag i intervjun som illustrerar detta är då Gaahl ska visa en speciell plats för teamet – en stuga som hans farföräldrar en gång i tiden byggt. Gaahl skrider behärskat upp på fjället iklädd enorma kängor och en rock som nästintill liknar en mantel. Reportrarna kämpar i hälarna på Gaahl likt ett lämmeltåg iklätt gympaskor och tunna vårjackor. Gaahls bergsvandring är intressant att relatera till en historisk kontext. I Tore Frängsmyrs bok Vetenskapsmannen som hjälte beskrivs det hur vetenskapsmannen blir till hjälte på 1800-talet som en symbol för den enskilda människans kamp mot det okända och farofyllda. Forskningsexpeditionernas uttalade syfte var förstås inte att bygga på den darwinistiska hjälterollen men polarforskningen och bergsklättringen blev symboliska handlingar där vetenskapsmannen med sitt rationella, ”manliga” tänkande betvingade den outforskade, opålitliga naturen. I förlängningen kan detta besegrande av naturen också ses som ett besegrande av en ”kvinnlighet”, yttre såväl som inre, då kvinnan traditionellt sett fått stå symbol för naturen, dess livsfarliga nycker såväl som dess innerlighet. Gaahls bergsvandring kan mycket väl ses som en fortsättning på denna kamp, fast förd under andra förutsättningar i en tid då jämställdheten utvecklats och den manliga hjälteroll han eftersträvar blivit obsolet.
I efterkommentarer säger en av reportrarna att han blev panikslagen på vägen upp till fjälltoppen. Hela reportaget sattes på spel genom en dum fucking naturvandring samt genom att Gaahl inte ville berätta vart han skulle ta dem och vad det handlade om. När de kommit ner igen frågar reportern om det är ensamt att vara den enda som är värdig att tituleras som elitperson, varpå Gaahl säger att teamet inte fokuserar på vad som sägs. Reportaget om Gaahl avslutas sedan med en tre minuter lång ödesmättad tystnad. Han stirrar i en evighet utan att blinka, och det är nästan som att han lämnar sin kropp för en stund.
Nog verkar det vara ensamt på toppen alltid.
Klicka här om du vill se reportaget om Gaahl på VBS.TV
söndag 3 januari 2010
Allt dom bygger upp ska vi meja ner
Jag läste precis att Vilhelm Mobergs hus "Söderäng" på Väddö brann ner på Annandagen. Det kändes tråkigt att läsa, trots att jag nog aldrig skulle ha besökt huset. I ”Söderäng” skrev Moberg det mesta, och det var även där han begick självmord när han dränkte sig i vattnen intill stugan.
Men det är något speciellt med en gammal tänkares hus – något med att tanken och ordet får en högborg; symbolernas Mårbacka. Förkroppsligandet av Descartes tankar blir till en vrå i Drottning Kristinas dragiga slott där han dog. Inkarneringen av Nicolae Ceausescus galenskap blev till Casa Poporului, med den ironiska översättningen ”Folkets hus” – ett palats med tre tusen rum. Och alla Vagabond-romaner residerar då någonstans mellan Café String och Kingston? Eller Tranan om man är Per Hagman – och man har kommit hem som en treminuters-dänga med tonartshöjning.
I Stockholm hölls 1897 Allmänna konst- och industriutställningen helt i modernitetens tecken. Man byggde och byggde över stora delar av Djurgården – allt för att visa sig stark i industrialismens anda. Ansvarig arkitekt var Ferdinand Boberg. Han har även ritat t.ex. Rosenbad och Cedergrenska tornet i Stocksund.
Men det är något speciellt med en gammal tänkares hus – något med att tanken och ordet får en högborg; symbolernas Mårbacka. Förkroppsligandet av Descartes tankar blir till en vrå i Drottning Kristinas dragiga slott där han dog. Inkarneringen av Nicolae Ceausescus galenskap blev till Casa Poporului, med den ironiska översättningen ”Folkets hus” – ett palats med tre tusen rum. Och alla Vagabond-romaner residerar då någonstans mellan Café String och Kingston? Eller Tranan om man är Per Hagman – och man har kommit hem som en treminuters-dänga med tonartshöjning.
I Stockholm hölls 1897 Allmänna konst- och industriutställningen helt i modernitetens tecken. Man byggde och byggde över stora delar av Djurgården – allt för att visa sig stark i industrialismens anda. Ansvarig arkitekt var Ferdinand Boberg. Han har även ritat t.ex. Rosenbad och Cedergrenska tornet i Stocksund.
Fyra månader efter invigningen hade nästan allt nedmonterats. Kvar finns t.ex. Biologiska museet, Café Ekorren på Skansenområdet och Nordiska museet, som då inte var komplett än.
En trevlig detalj som finns kvar från utställningen är den lilla konstgjorda ön i Djurgårdsbrunnsviken, längs med strandpromenaden. Under utställningen skapade man det medeltida Stockholm i skala 1:2, och den lilla ön fick fungera som Helgeansholmen, där Riksdagshuset ligger.
Så, ta en vinterpromenad på Djurgården snart, stanna till vid den lilla ön tänk på framstegstänkande och lockelsen av att förstöra något man byggt upp.
En trevlig detalj som finns kvar från utställningen är den lilla konstgjorda ön i Djurgårdsbrunnsviken, längs med strandpromenaden. Under utställningen skapade man det medeltida Stockholm i skala 1:2, och den lilla ön fick fungera som Helgeansholmen, där Riksdagshuset ligger.
Så, ta en vinterpromenad på Djurgården snart, stanna till vid den lilla ön tänk på framstegstänkande och lockelsen av att förstöra något man byggt upp.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
