Det första decenniet av 2000-talet känns som en turbulent tid. Så kanske man sammanfattar varje decennium. Vi lever i en turbulent värld, och tidsperioder är ju bara en kategorisering.
Det har hur som helst hänt en massa i världen. Den första dagen på 00-talet kantades av att svenska kyrkan skiljs från staten. Ja, vad hände resten av decenniet? Jo, 2004 så fyllde Kalle Anka 70 år, samma år som Tim Berners-Lee, internets pappa, blev dubbad till riddare. Youtube öppnas 2005. 2006 blev Saddam Hussein hängd. Så där fortsätter det. Upp och ner. Högt och lågt.
Jag har i alla fall listat det bästa inom kultur, tanke och kreativitet på 00-talet.
Musik
Jag har listat album som är helt kompletta och så där snygga i kompositionen. Det är album som kommer bli, eller redan är moderna klassiker.
- Daft Punk, Discovery (2000)
- Coldplay, Parachutes (2000) & Viva La Vida (2008)
- Jens Lekman, Night Falls Over Kortedala (2007)
- Interpol, Antics (2004)
- Death Cab For Cutie, Plans (2005)
- Arcade Fire, Funeral (2004)
- Avalanches, Since I Left You (2000)
- MGMT, Oracular Spectacular (2007)
- Damien Rice, O (2003)
- The Roots, Phrenology (2002)
- Patrick Wolf, The Magic Position (2006)
- Kings of Convenience, Riot on an Empty Street (2004)
- Animal Collective, Merriweather Post Pavillion (2009)
- Rufus Wainwright, Want One (2003)
- Josh Rouse, 1972 (2006)
- Studio, Yearbook 1 (2007)
Litteratur
Jag har listat böcker - både romaner och facklitteratur - som är viktiga och fina.
- Jonathan Safran Foer, Extremt högt och otroligt nära (2006). Innovativ och emotionell berättarteknik
- Erlend Loe, Doppler (2004). Ett tema som ligger rätt i tiden.
- Susan Faludi, Den amerikanska mardrömmen (2007). Det var på tiden!
- Chris Anderson, The Long Tale (2006). Sätter fingret på internetekonomin.
- Marion Bataille, ADC3D, (2008). En interaktiv kärlekshistoria om typografi.
- Fanny Ambjörnsson, I en klass för sig (2004). Har nog hjälpt många - på olika sätt.
- Sven Nordqvist, Var är min syster? (2007). En underbar luftballongfärd.
- Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula (2000). Den fångar så många bra aspekter av att växa upp.
Film
Jag har listat filmer som har satt djupa spår på ett eller annat sätt. Det är ofta filmer som jag sett fler än en gång.
- 25th Hour (2002) av Spike Lee
- Amelie från Montmartre (2001) av Jean-Pierre Jeunet
- Återkomsten (2003) av Andrej Zjvagintsev
- Team America (2004) av Trey Parker
- Vanilla Sky (2001) av Cameron Crowe
- Trion från Belleville (2003) av Sylvain Chomet
- There Will Be Blood (2007) av Paul Thomas Anderson
- The Wrestler (2008) av Darren Aronofsky
- Sideways (2004) av Alexander Payne
- Sagan om Ringen - Härskarringen (2001) av Peter Jackson
- Oh Brother, where art Thou (2001) av Joel Cohen
- Mulholland Drive (2001) av David Lynch
- Lost in Translation (2003) av Sofia Coppola
- Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) av Michel Gondry
- Donnie Darko (2001) av Richard Kelly
- Efter Bröllopet (2006) av Susanne Bier
tisdag 1 december 2009
torsdag 26 november 2009
En explosiv pånyttfödelse med Ty Pennington
Jag sitter i en stor Greyhoundbuss. Den amerikanska landsbygden sveper förbi som diabilder. Allt utanför fönstret ser ut som tavlan Molnet av Prins Eugen. Det står en solbränd kille i mittgången. Han heter Ty Pennington. Man kan tro att Ty har ADHD, och det stämmer. Det har jag kollat upp på Wikipedia. De andra två vet jag inte vad de heter, men de är också solbrända. Ty säger att vi ska åka och hjälpa familjen Hampton. Jag börjar gråta, men ingen verkar märka något.
Han verkar vara väldigt driftig den där Ty – trots att det ser ut som han mestadels har vindsurfat i sitt vuxna liv. Vi kollar på en videofilm som familjen Hampton har skickat. Familjen består av en pappa, en mamma och sex barn och alla pratar ovanligt högt. De verkar vara jätteglada även om deras hus är fallfärdigt. Pappan gråter i videoklippet, det gör även vi andra också – förutom Ty.
När vi anländer till huset springer vi ut på gräsmattan. Ty sliter upp en megafon precis vid mitt öra. Han skriker jättehögt! Jag blir arg men håller modet uppe. Familjen Hampton springer ut. Vilket kramkalas det blir! Pappan gråter. Ty säger att familjen får åka på semester till Disney World. Vi kollar igenom huset och Ty sjunger en konstig sång. Sen går vi ut på framsidan och familjen blir helt galen. Jag förstår vad det handlar om när jag ser en hel armé med hantverkare i blåa t-shirts komma ridandes på hästar över fältet. Jag har svårt att greppa inbördeskrigs-metaforen.
Familjen Hampton åker iväg och alla andra plockar i huset. Ty gör inte så mycket; han skriker mest, så jag har svårt att höra andemeningen. Jag går mest omkring och kollar. Sen pratar vi med familjen genom videolänk som roar sig på Disney World. Ty säger att deras hus kommer att sprängas i luften. Vilket practical joke, tänker jag; men Ty har plötsligt en gul ollon-hjälm på sig och börjar räkna ner. Det här är på allvar, tänker jag. Huset blir till en stor dammboll. Plankor och reglar flyger överallt. Ty skriker, om än ännu högre. Han ser ut som en röd, sandblästrad och förvriden frukt i ansiktet.
Det är jättemånga som hjälper till att bygga det nya huset. Rätt som det är dyker den amerikanska sångerskan Ashley Tishdale upp – till och med en liten apa vill hjälpa till. Fast apan sitter fast på en av byggkillarnas arm och dricker mest mjölk ur en mini-nappflaska. Killen jagar Ashley med apan.
Vi blev klara väldigt snabbt. Vi går igenom huset och tittar på allt nytt. Ashley spelar en låt. Pappan gråter. Ett av barnen har fått ett djungelrum. Apan hjälpte kanske till mer än vad jag trodde. Och jag – jag har ju fortfarande inte lyft ett finger, men känner mig ganska tillfredställd ändå. Jag gråter.
Här kan du klicka om du vill se när Ty Pennington skriker, spränger ett hus och jag mestadels tittar på.
tisdag 24 november 2009
Min dag med 50 cent
En okänd kille åker i en stor vit bil upp till ett stort vitt hus. Jag springer bredvid. Han parkerar och knackar på. 50 cent öppnar och släpper in oss. Han börjar med att visa den delen av huset där man äter. Det ser jätteflott ut, tänker jag. Matdelen består av ett stort bord med vita stolar. ”Let me tell you the truth; we never eat at this table”, säger 50 cent och ler. Han säger att stolarna fanns på plats när han köpte huset av Mike Tyson.
Han fortsätter med att visa upp det som han är mest nöjd med i huset. Jag tänker själv på vad jag är mest nöjd över. Ja, det får nog bli min boksamling. På en bänk står en slags byst/konstig urna som föreställer 50 cent som farao. Jag tycker den ser rätt über-kitschig ut, men säger så klart inget.
Vi stannar till precis vid ingången till köket. Han visar upp en ljudanläggning. Sen visar han upp kylskåpet som endast består av prydligt uppställda flaskor av märket Vitamin Water, samma märke som Rudi Johnson har i sin kyl. Han visade också upp sin kyl när jag var hemma hos honom. 50 cent öppnar en av ugnarna i köket och säger att ingen någonsin har använt den ugnen. Detta förklarar han med att det finns sex kök i huset och att just det här köket aldrig utnyttjas.
Han fortsätter med att visa sin trädgård. Vi går ut på en av balkongerna. Långt bort, bakom en sjö, gräs och träd ser man en fontän. 50 cent säger: ”Welcome to my empire!”. Han fortsätter in i huset och visar en hyllvägg med priser. Hans kontor består mest av bilder på honom själv ihop med andra kända personer. På tur står hans bio. Den består av sex stora skinnfåtöljer och en stor filmduk.
50 cents kollega och kompis Lloyd Banks i G-unit tar över husesynen och visar det rum som han brukar sova i när han besöker 50 cent. Jag undrar var jag ska sova. Han visar sängen. I den ligger en halvnaken tjej och sover. Jag känner mig obekväm och tänker att hon säkert mår lite dåligt, för det är ju ändå eftermiddag. Sen tar Tony Yayo över, och jag får komma in i hans rum också. DJ Whoo Kid tar i sin tur över. Jag börjar undra om 50 cent tycker jag är jobbig eller så.
Sen kommer 50 cent tillbaka och visar resten av huset. Han visar sitt ”Master bedroom”. På väggen sitter en tavla föreställande två kvinnor. 50 cent ställer sig och smeker de båda kvinnorna i slow motion; den ena på bröstet och den andra på skinkan. Jag tar upp mobilen och låtsas sms:a. Han måste känna sig sexuellt frustrerad, tänker jag och får en flashback då en klasskamrat i mellanstadiet brukade smeka och pussa sin plansch med Erika Elaniak, ja, hon i tidiga Baywatch. Sen går vi in i hans garderob. Den består av flera delar. En del består endast av skor. Hyllmeter med vita gympaskor.
I trädgården finns en pool, en jättestor pool. På ena långsidan finns ett vattenfall med tillhörande grotta, med tillhörande tjejer som badar. 50 cent säger att vi nu ska titta på hans fiskdamm. Mysigt! Han hoppar in i en rödkromad golfbil och åker iväg. Jag springer bredvid. Vi står på en brygga och 50 cent matar sina fiskar till klassisk musik. Jag fattar bara inte varifrån musiken kommer.
En bit bort finns en basketplan. Där spelar hans kompisar en match. Vi går upp på läktaren vid sidan av planen och 50 cent säger att härifrån kan man ta det lugnt och kolla på matchen, vilket låter troligt, eftersom vi gör det. Rätt som det är sitter 50 cent på en knallgrön fyrhjuling. Han åker jättesnabbt genom en skog och skrattar. Jag springer bredvid. 50 cent visar sen upp sina sportbilar: fyra Ferraris, en G6 och en Trans Am. Jag har hört att han har hyrt de fyra Ferrari-bilarna inför att jag skulle besöka honom. Jag fattar inte varför han gjorde det, jag som inte gillar bilar, fast det vet ju inte han. Men det har väl mer med hans självbild att göra. Och lite smickrande är det ju ändå.
50 cent blev tydligen trött på att visa upp sina ägor, och rätt som det är dyker Tony Yayo upp igen. Han säger att han också är trött och att vi borde ta hissen till undervåningen. Jag förstår att dom blir trötta - allt är ju så stort. Tony säger att vi är i Gucci-rummet, vilket verkar vara ett passande namn då både tapeten och biljardbordets filt är av Gucci. Ut från en dörr kommer 50 cent och vill visa sin inomhuspool. Jag blir sugen på att bada. Han tar med mig till studion där hans skivor spelas in. Hans kompisar i G-unit har slutat spela basket och jobbar nu hårt bland mixerbord och högtalare.
När vi går ut från studion kommer vi in i vad 50 cent säger är ”The Strip Club Area”. Man förstår att det är en stor strippklubb när man lägger till suffixet ”area”. En massa lättklädda tjejer dansar till tung hiphop-musik. 50 cent pekar på en plexi-gunga och säger att den tål tjejer som väger mycket. I ”The Night Club Area” sitter en massa människor som inte blir presenterade. De sitter och dansar kring ett stort blänkande bord. 50 cent säger att det får plats ca två tusen människor där inne. Sen visar han ett stort dansgolv. Ett av räckena på sidan av dansgolvet är löst, och 50 cent säger att han ska fixa det. Ja, han måste ju ha massa dyra verktyg för att laga saker med, tänker jag. Han tror det kan bero på att en kraftig tjej har dansat för nära det och gör en gest med händerna som illustrerar en stor rumpa.
Sen får jag en jättesnabb rundvisning av huset igen. Jag vet inte hur det gick till. Vi bara hoppar jättesnabbt genom varje rum.
Nu när jag har sett allt åker 50 cent iväg i golfbilen – ut på gräsmattan (fältet). Jag springer bredvid. Innan jag hinner tacka och säga något i stil med: ”Tack för idag, nästa gång tar jag med badbyxor”, så försvinner 50 cent iväg i en röd helikopter. Han kunde ju i alla fall ha skjutsat mig till tunnelbanan.
måndag 23 november 2009
onsdag 18 november 2009
2012
Kontinentalplattorna åker omkring som skenande radiobilar på lava. Jordklotet vrider sig i plågor. För att verkligen symbolisera civilisationens förfall får man se antalet kända monument falla, som t.ex. Vita huset och Cristo Redentor för att visa att verkligen allt från politik till andlighet inte har en chans att stå emot. När apokalypsen inte längre står på tröskeln, utan härjar runt i hallen verkar dock inte allt som mänskligheten konstruerat vara raderat. Männen betecknar fortfarande det handlingskraftiga och kvinnorna står passiva bredvid. Det känns tryggt att veta att könsordningen blir densamma i fall mänsklighetens grädda skulle lyckas undan i en biblisk ark. Man förvaltar det man håller kärt.
fredag 13 november 2009
Jag tror det är autenticitet jag vill ha
I filmen Matrix ställer man sig frågan om vad som egentligen är verkligt. Det är en berättigad fråga att ställa sig när man är så pass konstant nyvaken som Keanu Reeves är filmen igenom. Det är också en fråga man kan ställa sig - om än i en något mer avskalad version - när ens vardag är kantad av utsuddade skiljelinjer, där gränsen mellan fiktion och verklighet blir mer och mer otydlig. Hur många gånger refererar man inte en storslagen vy i solnedgången till en filmscen eller en resekatalog? Hur många sa inte att attacken mot Manhattan, 2001 påminde om en scen i en actionfilm? Eller, som i detta fall: mina inledande ord - om en filosofisk frågeställning - refererar jag till... ja, just en film.
I ett tidevarv, präglat av subjektiva verkligheter som slagit knut på sig själva ett par gånger om, kan man tänka sig att fler och fler är trötta på de stora plastiga lögnerna, som en gång ersatte de stora berättelserna. Man söker det autentiska. Men vet man vad det är?
Det brukar sägas att traditioner bara kan fortleva genom att de anpassas till det ständigt förändrade samhället. Det låter ju rimligt om man tänker på julaftonsfirandet. De religiösa undertonerna är väl i stort sätt bortsuddade och ersatta av den nya religionen - marknadsekonomin. Fruktbarhetsriten som en gång utövades kring majstången känns ju ganska passé, men trots det dansar vi kring en jättepenis år efter år bland allergiska barn med prästkragar i håret. Vilken tur att midsommarfirandet har intagit en ny betydelseform.
Det traditionella julstöket - i bokstavlig mening
Foto: Patrik Marcus
Inom diskussioner om olika konstformer brukar autenticitet ofta förekomma. Ja, det heter faktiskt så, och inte "autencitet" som många säger. I boken Dancing at the Crossroads (2009), av antropologen Helena Wulff, talar hon om dans som en ingång till den irländska kulturen. När Riverdance fick sitt stora genomslag dök kritiska debatter upp som handlade om det kommersiella gentemot det artistiska samt det traditionella gentemot det moderna. Den teoretiska diskussionen om tradition och modernitet handlar ofta om att de två motstridiga kategorierna inte bara är oppositionella, utan även förekommer under olika faser i ett samhälles linjära utveckling. Wulff menar att hennes etnografi över dans på Irland påvisar en utveckling präglad av rundgång, där modernitet lyfter fram det traditionella. Riverdance har utlöst en ny våg av traditionell dans. Tradition dyker upp i nya versioner och blir sen en del av moderniteten som en följd av olika former av mobilitet.
Musik och autenticitet har diskuterats länge. För Jean-Paul Sartre var jazz en represenation för frihet. Theodor Adorno föraktade i sin tur jazz och menade att det är en stil lika "poserande" och oäkta som många andra. Skulle Martin Heidegger levt idag skulle han säkert slå bakut om han slog på en kommersiell radiokanal. Hediegger förknippade nämligen autenticitet med det icke-teknologiska.
Antropologen Michelle Bigenho har i sin bok Sounding Indigenous (2002) undersökt autenticitet i boliviansk musik utifrån ett lokalt och ett globalt perspektiv. Boken är intressant i relation till den infekterade genrebenämningen World Music - en skivbolagsstrategi för att sälja musik som inte är västerländsk. World Music handlar i teoretiska ordalag om en hegemonisk represenation av de andra.
Duellen kring autenticitet handlar oftast om en uppdelning där det ena lägret fiskar efter det äkta uttrycket - att håva upp en lidelsefull gädda som skriver djupodlad poesi om oceanernas själ (i fall det nu vore möjligt). Det andra lägret söker det som andra anser vara glättigt. De köper istället massproducerade godisfiskar på närmaste nattöppna bensinstation. Och där emellan pendlar autenticiteten mellan det traditionella och det moderna och skapar hybrider i takt med att vårt samhälle förändras. Tack å lov för framskridandet!
I ett tidevarv, präglat av subjektiva verkligheter som slagit knut på sig själva ett par gånger om, kan man tänka sig att fler och fler är trötta på de stora plastiga lögnerna, som en gång ersatte de stora berättelserna. Man söker det autentiska. Men vet man vad det är?
Det brukar sägas att traditioner bara kan fortleva genom att de anpassas till det ständigt förändrade samhället. Det låter ju rimligt om man tänker på julaftonsfirandet. De religiösa undertonerna är väl i stort sätt bortsuddade och ersatta av den nya religionen - marknadsekonomin. Fruktbarhetsriten som en gång utövades kring majstången känns ju ganska passé, men trots det dansar vi kring en jättepenis år efter år bland allergiska barn med prästkragar i håret. Vilken tur att midsommarfirandet har intagit en ny betydelseform.
Det traditionella julstöket - i bokstavlig mening
Foto: Patrik Marcus
Inom diskussioner om olika konstformer brukar autenticitet ofta förekomma. Ja, det heter faktiskt så, och inte "autencitet" som många säger. I boken Dancing at the Crossroads (2009), av antropologen Helena Wulff, talar hon om dans som en ingång till den irländska kulturen. När Riverdance fick sitt stora genomslag dök kritiska debatter upp som handlade om det kommersiella gentemot det artistiska samt det traditionella gentemot det moderna. Den teoretiska diskussionen om tradition och modernitet handlar ofta om att de två motstridiga kategorierna inte bara är oppositionella, utan även förekommer under olika faser i ett samhälles linjära utveckling. Wulff menar att hennes etnografi över dans på Irland påvisar en utveckling präglad av rundgång, där modernitet lyfter fram det traditionella. Riverdance har utlöst en ny våg av traditionell dans. Tradition dyker upp i nya versioner och blir sen en del av moderniteten som en följd av olika former av mobilitet.
Musik och autenticitet har diskuterats länge. För Jean-Paul Sartre var jazz en represenation för frihet. Theodor Adorno föraktade i sin tur jazz och menade att det är en stil lika "poserande" och oäkta som många andra. Skulle Martin Heidegger levt idag skulle han säkert slå bakut om han slog på en kommersiell radiokanal. Hediegger förknippade nämligen autenticitet med det icke-teknologiska.
Antropologen Michelle Bigenho har i sin bok Sounding Indigenous (2002) undersökt autenticitet i boliviansk musik utifrån ett lokalt och ett globalt perspektiv. Boken är intressant i relation till den infekterade genrebenämningen World Music - en skivbolagsstrategi för att sälja musik som inte är västerländsk. World Music handlar i teoretiska ordalag om en hegemonisk represenation av de andra.
Duellen kring autenticitet handlar oftast om en uppdelning där det ena lägret fiskar efter det äkta uttrycket - att håva upp en lidelsefull gädda som skriver djupodlad poesi om oceanernas själ (i fall det nu vore möjligt). Det andra lägret söker det som andra anser vara glättigt. De köper istället massproducerade godisfiskar på närmaste nattöppna bensinstation. Och där emellan pendlar autenticiteten mellan det traditionella och det moderna och skapar hybrider i takt med att vårt samhälle förändras. Tack å lov för framskridandet!
I mittpunktens blickfång #5
I början av 1900-talet gjorde söderhavshövdingen Tuiavii en resa i Europa. Han beskrev vad han hade upplevt hos den vite mannen i boken Papalagi - den vite mannen. Västerlandets egna självklarheter betraktas av Tuiavii med kritik och förundran.
Foto: Patrik Marcus
Supergruppen och den frånvarande glöden
Supergruppernas tid är här. Visst var det lite gulligt att Kikki, Bettan & Lotta gick ihop och skapade musikmys i början av 00-talet; men det känns ganska blekt i jämförelse med att Dave Grohl (Foo Fighters, Nirvana) nu piskar skinn med Josh Homme (Queens of the Stone Age) och John Paul Jones (Led Zeppelin) i det nyss startade bandet Them Crooked Vultures. Vissa supergrupper låter mer roliga än andra, men de gemensamma nämnarna verkar vara den korta livslängden, och framför allt glöden.
Det intressanta med supergrupper är att de ofta verkar lita till dess blotta existens - att kompositionen av etablerade musiker skulle ha ett egenvärde. En antites till detta är supergruppen Tutankamon. När de skulle lanseras ville de - med solbrillor på pressbilden och utelämnande av respektive bandmedlems namn - låta musiken tala för sig själv, bortom supergruppens egenvärde. Deras musik talar tråkigt nog ett fårordigt språk.
Supergruppens attityd är det ofta inget fel på, men i dessa tider osar det mer musikindustriell prospektering än att finna nya konstnärliga stigar. Supergrupperna låter ofta platta i uttryck och musikalitet - sådär självsäkert, men utan glöd. Det är som att den aldrig behövda kampen för erkännande smittar av sig.
Incitamenten för att bilda en supergrupp skulle vara intressant att nysta i än att bara göra antaganden. En lång livslängd kanske aldrig är tanken med projektet, men varför en lekstund med så liten glöd? Jag antar att det handlar om bekvämlighet - komforten av att slippa kampen i det stökiga musikbollhavet. Supergruppen kan i denna kontext ses som ett välfärdsprojekt för respektive medlem - lyxen att få starta ett band med redan stark medvind, men där medvinden är så stark att den blåser bort glöden.
Det intressanta med supergrupper är att de ofta verkar lita till dess blotta existens - att kompositionen av etablerade musiker skulle ha ett egenvärde. En antites till detta är supergruppen Tutankamon. När de skulle lanseras ville de - med solbrillor på pressbilden och utelämnande av respektive bandmedlems namn - låta musiken tala för sig själv, bortom supergruppens egenvärde. Deras musik talar tråkigt nog ett fårordigt språk.
Supergruppens attityd är det ofta inget fel på, men i dessa tider osar det mer musikindustriell prospektering än att finna nya konstnärliga stigar. Supergrupperna låter ofta platta i uttryck och musikalitet - sådär självsäkert, men utan glöd. Det är som att den aldrig behövda kampen för erkännande smittar av sig.
Incitamenten för att bilda en supergrupp skulle vara intressant att nysta i än att bara göra antaganden. En lång livslängd kanske aldrig är tanken med projektet, men varför en lekstund med så liten glöd? Jag antar att det handlar om bekvämlighet - komforten av att slippa kampen i det stökiga musikbollhavet. Supergruppen kan i denna kontext ses som ett välfärdsprojekt för respektive medlem - lyxen att få starta ett band med redan stark medvind, men där medvinden är så stark att den blåser bort glöden.
fredag 23 oktober 2009
Mash up #2
American Psycho vs. Rasmus på luffen
En man och en pojke i socialiseringens glans.
Blickar mot regression. Bilden är gjord i Photoshop.
torsdag 22 oktober 2009
Mash up #1
Poltergeist vs. Anna Anka
Den första bilden i serien Mash up; där högt och lågt möts, och ibland möts även det låga med det lägsta. Bilden är gjord i Photoshop, Illustrator och blyerts.
Den första bilden i serien Mash up; där högt och lågt möts, och ibland möts även det låga med det lägsta. Bilden är gjord i Photoshop, Illustrator och blyerts.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
