Jag tror det är autenticitet jag vill ha

I filmen Matrix ställer man sig frågan om vad som egentligen är verkligt. Det är en berättigad fråga att ställa sig när man är så pass konstant nyvaken som Keanu Reeves är filmen igenom. Det är också en fråga man kan ställa sig - om än i en något mer avskalad version - när ens vardag är kantad av utsuddade skiljelinjer, där gränsen mellan fiktion och verklighet blir mer och mer otydlig. Hur många gånger refererar man inte en storslagen vy i solnedgången till en filmscen eller en resekatalog? Hur många sa inte att attacken mot Manhattan, 2001 påminde om en scen i en actionfilm? Eller, som i detta fall: mina inledande ord - om en filosofisk frågeställning - refererar jag till... ja, just en film.

I ett tidevarv, präglat av subjektiva verkligheter som slagit knut på sig själva ett par gånger om, kan man tänka sig att fler och fler är trötta på de stora plastiga lögnerna, som en gång ersatte de stora berättelserna. Man söker det autentiska. Men vet man vad det är?

Det brukar sägas att traditioner bara kan fortleva genom att de anpassas till det ständigt förändrade samhället. Det låter ju rimligt om man tänker på julaftonsfirandet. De religiösa undertonerna är väl i stort sätt bortsuddade och ersatta av den nya religionen - marknadsekonomin. Fruktbarhetsriten som en gång utövades kring majstången känns ju ganska passé, men trots det dansar vi kring en jättepenis år efter år bland allergiska barn med prästkragar i håret. Vilken tur att midsommarfirandet har intagit en ny betydelseform.


Det traditionella julstöket - i bokstavlig mening
Foto: Patrik Marcus

Inom diskussioner om olika konstformer brukar autenticitet ofta förekomma. Ja, det heter faktiskt så, och inte "autencitet" som många säger. I boken Dancing at the Crossroads (2009), av antropologen Helena Wulff, talar hon om dans som en ingång till den irländska kulturen. När Riverdance fick sitt stora genomslag dök kritiska debatter upp som handlade om det kommersiella gentemot det artistiska samt det traditionella gentemot det moderna. Den teoretiska diskussionen om tradition och modernitet handlar ofta om att de två motstridiga kategorierna inte bara är oppositionella, utan även förekommer under olika faser i ett samhälles linjära utveckling. Wulff menar att hennes etnografi över dans på Irland påvisar en utveckling präglad av rundgång, där modernitet lyfter fram det traditionella. Riverdance har utlöst en ny våg av traditionell dans. Tradition dyker upp i nya versioner och blir sen en del av moderniteten som en följd av olika former av mobilitet.

Musik och autenticitet har diskuterats länge. För Jean-Paul Sartre var jazz en represenation för frihet. Theodor Adorno föraktade i sin tur jazz och menade att det är en stil lika "poserande" och oäkta som många andra. Skulle Martin Heidegger levt idag skulle han säkert slå bakut om han slog på en kommersiell radiokanal. Hediegger förknippade nämligen autenticitet med det icke-teknologiska.

Antropologen Michelle Bigenho har i sin bok Sounding Indigenous (2002) undersökt autenticitet i boliviansk musik utifrån ett lokalt och ett globalt perspektiv. Boken är intressant i relation till den infekterade genrebenämningen World Music - en skivbolagsstrategi för att sälja musik som inte är västerländsk. World Music handlar i teoretiska ordalag om en hegemonisk represenation av de andra.

Duellen kring autenticitet handlar oftast om en uppdelning där det ena lägret fiskar efter det äkta uttrycket - att håva upp en lidelsefull gädda som skriver djupodlad poesi om oceanernas själ (i fall det nu vore möjligt). Det andra lägret söker det som andra anser vara glättigt. De köper istället massproducerade godisfiskar på närmaste nattöppna bensinstation. Och där emellan pendlar autenticiteten mellan det traditionella och det moderna och skapar hybrider i takt med att vårt samhälle förändras. Tack å lov för framskridandet!