Jag sitter i en stor Greyhoundbuss. Den amerikanska landsbygden sveper förbi som diabilder. Allt utanför fönstret ser ut som tavlan Molnet av Prins Eugen. Det står en solbränd kille i mittgången. Han heter Ty Pennington. Man kan tro att Ty har ADHD, och det stämmer. Det har jag kollat upp på Wikipedia. De andra två vet jag inte vad de heter, men de är också solbrända. Ty säger att vi ska åka och hjälpa familjen Hampton. Jag börjar gråta, men ingen verkar märka något.
Han verkar vara väldigt driftig den där Ty – trots att det ser ut som han mestadels har vindsurfat i sitt vuxna liv. Vi kollar på en videofilm som familjen Hampton har skickat. Familjen består av en pappa, en mamma och sex barn och alla pratar ovanligt högt. De verkar vara jätteglada även om deras hus är fallfärdigt. Pappan gråter i videoklippet, det gör även vi andra också – förutom Ty.
När vi anländer till huset springer vi ut på gräsmattan. Ty sliter upp en megafon precis vid mitt öra. Han skriker jättehögt! Jag blir arg men håller modet uppe. Familjen Hampton springer ut. Vilket kramkalas det blir! Pappan gråter. Ty säger att familjen får åka på semester till Disney World. Vi kollar igenom huset och Ty sjunger en konstig sång. Sen går vi ut på framsidan och familjen blir helt galen. Jag förstår vad det handlar om när jag ser en hel armé med hantverkare i blåa t-shirts komma ridandes på hästar över fältet. Jag har svårt att greppa inbördeskrigs-metaforen.
Familjen Hampton åker iväg och alla andra plockar i huset. Ty gör inte så mycket; han skriker mest, så jag har svårt att höra andemeningen. Jag går mest omkring och kollar. Sen pratar vi med familjen genom videolänk som roar sig på Disney World. Ty säger att deras hus kommer att sprängas i luften. Vilket practical joke, tänker jag; men Ty har plötsligt en gul ollon-hjälm på sig och börjar räkna ner. Det här är på allvar, tänker jag. Huset blir till en stor dammboll. Plankor och reglar flyger överallt. Ty skriker, om än ännu högre. Han ser ut som en röd, sandblästrad och förvriden frukt i ansiktet.
Det är jättemånga som hjälper till att bygga det nya huset. Rätt som det är dyker den amerikanska sångerskan Ashley Tishdale upp – till och med en liten apa vill hjälpa till. Fast apan sitter fast på en av byggkillarnas arm och dricker mest mjölk ur en mini-nappflaska. Killen jagar Ashley med apan.
Vi blev klara väldigt snabbt. Vi går igenom huset och tittar på allt nytt. Ashley spelar en låt. Pappan gråter. Ett av barnen har fått ett djungelrum. Apan hjälpte kanske till mer än vad jag trodde. Och jag – jag har ju fortfarande inte lyft ett finger, men känner mig ganska tillfredställd ändå. Jag gråter.
Här kan du klicka om du vill se när Ty Pennington skriker, spränger ett hus och jag mestadels tittar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar