Supergruppen och den frånvarande glöden

Supergruppernas tid är här. Visst var det lite gulligt att Kikki, Bettan & Lotta gick ihop och skapade musikmys i början av 00-talet; men det känns ganska blekt i jämförelse med att Dave Grohl (Foo Fighters, Nirvana) nu piskar skinn med Josh Homme (Queens of the Stone Age) och John Paul Jones (Led Zeppelin) i det nyss startade bandet Them Crooked Vultures. Vissa supergrupper låter mer roliga än andra, men de gemensamma nämnarna verkar vara den korta livslängden, och framför allt glöden.

Det intressanta med supergrupper är att de ofta verkar lita till dess blotta existens - att kompositionen av etablerade musiker skulle ha ett egenvärde. En antites till detta är supergruppen Tutankamon. När de skulle lanseras ville de - med solbrillor på pressbilden och utelämnande av respektive bandmedlems namn - låta musiken tala för sig själv, bortom supergruppens egenvärde. Deras musik talar tråkigt nog ett fårordigt språk.

Supergruppens attityd är det ofta inget fel på, men i dessa tider osar det mer musikindustriell prospektering än att finna nya konstnärliga stigar. Supergrupperna låter ofta platta i uttryck och musikalitet - sådär självsäkert, men utan glöd. Det är som att den aldrig behövda kampen för erkännande smittar av sig.

Incitamenten för att bilda en supergrupp skulle vara intressant att nysta i än att bara göra antaganden. En lång livslängd kanske aldrig är tanken med projektet, men varför en lekstund med så liten glöd? Jag antar att det handlar om bekvämlighet - komforten av att slippa kampen i det stökiga musikbollhavet. Supergruppen kan i denna kontext ses som ett välfärdsprojekt för respektive medlem - lyxen att få starta ett band med redan stark medvind, men där medvinden är så stark att den blåser bort glöden.